Jag måste skriva av mig & ingen behöver läsa.
Inte ens ni två.

Ni ger mig rysningar, ni ger mig hopp, ni ger mig tro, ni ger mig kärlek.
Eller åtminstonde så gjorde ni det, men något hände.
Jag trodde på oss, med hela mitt hjärta.
Jag gav er mitt hjärta & jag litade på er till tusen procent!
Men nu, nu känner jag verkligen inte detsamma.
Det känns som att vi leker en lek, en lek som aldrig tar slut.
Och jag ska säga er, att jag är trött på den leken.
Vem vinner & vem försvinner?
Ni har redan vunnit, jag försvann & jag förlorade.
Jag är inte lika stark utan er, jag är inte lika glad utan er, jag är inte Emma utan er.
Jag orkar verkligen inte gå runt och känna mig som en reserv, jag vill vara den jag alltid har varit.
Och jag måste kämpa genom eld & vatten för att bli den personen igen, utan er.
Är det normalt att vara rädd & orolig när man är påväg till skolan?
Är det normalt att vara osäker på om ni ska säga hej eller inte?
Är det normalt att undra i flera veckors tid, om det någonsin kommer bli som förut?
Är jag normal?
Orken tar slut efter ett tag, en människan orkar inte hur mycket som helst.
Jag är en sån människa, som tappar orken lite för fort.
Jag orkar inte ta mer skit, jag orkar inte vara rädd mer. Jag orkar inte.
Ni verkar inte lida av det, men det är slut nu. Jag ger mig, jag ger upp.
Jag lider, tro mig. Sekund ut & sekund in, varje liten sekund gör ont.
Men jag måste bygga upp nya tag & nya dagar, jag vill & jag kan!
Hur svårt det än är, hur ont det än gör. Så säger jag det nu, en gång för alla.
Game Over.