Nu vill jag att ni läser, och att ni förstår mig!
Jag är på skit humör just nu, jag är inte sur. Inte på något, inte på någon.
Jag har bara jävligt otur med allt & alla.
Jag tog bilderna på mig & Madde från hennes blogg med nånting blev fel, så det funkar inte.
Det är en av alla miljoner grejer.
De andra grejerna har ni faktiskt ingenting med att göra.
Om jag nu ska komma till sak, så kan jag säga såhär.
Jag kommer inte blogga så mycket framöver, av ganska många anledningar.
Skolan börjar på torsdag, och jag kommer ha det jobbigare då än någonsin.
Massa läxor och annat.
Sen har jag ingen lust, för jag gör bara en massa depp inlägg hela tiden & det är varken kul för er eller för mig.
Och sen har jag inte alltid tid.
Så ja, nu ska jag lägga mig i sängen & faktiskt dricka cola.
Och kolla på One Tree Hill. Fick den nya boxern idag av mormor.
Tack mormor & hejdå bloggen!

MÄNNISKAN BEHÖVER HJÄLP! :(

Jag måste skriva av mig & ingen behöver läsa.
Inte ens ni två.

Ni ger mig rysningar, ni ger mig hopp, ni ger mig tro, ni ger mig kärlek.
Eller åtminstonde så gjorde ni det, men något hände.
Jag trodde på oss, med hela mitt hjärta.
Jag gav er mitt hjärta & jag litade på er till tusen procent!
Men nu, nu känner jag verkligen inte detsamma.
Det känns som att vi leker en lek, en lek som aldrig tar slut.
Och jag ska säga er, att jag är trött på den leken.
Vem vinner & vem försvinner?
Ni har redan vunnit, jag försvann & jag förlorade.
Jag är inte lika stark utan er, jag är inte lika glad utan er, jag är inte Emma utan er.
Jag orkar verkligen inte gå runt och känna mig som en reserv, jag vill vara den jag alltid har varit.
Och jag måste kämpa genom eld & vatten för att bli den personen igen, utan er.
Är det normalt att vara rädd & orolig när man är påväg till skolan?
Är det normalt att vara osäker på om ni ska säga hej eller inte?
Är det normalt att undra i flera veckors tid, om det någonsin kommer bli som förut?
Är jag normal?
Orken tar slut efter ett tag, en människan orkar inte hur mycket som helst.
Jag är en sån människa, som tappar orken lite för fort.
Jag orkar inte ta mer skit, jag orkar inte vara rädd mer. Jag orkar inte.
Ni verkar inte lida av det, men det är slut nu. Jag ger mig, jag ger upp.
Jag lider, tro mig. Sekund ut & sekund in, varje liten sekund gör ont.
Men jag måste bygga upp nya tag & nya dagar, jag vill & jag kan!
Hur svårt det än är, hur ont det än gör. Så säger jag det nu, en gång för alla.
Game Over.

hej bloggen!
så mycket längre än såhär blir nog inte det här inlägget.
jag orkar inte, bloggar när jag har lust..